Underjordiska äventyr i Garpenberg

Det finns två sätt att ta sig ner i gruvan – hiss och valfritt fordon. Hissen hade säkert varit en upplevelse det också, men vi är förstås här för att åka lastbil. Gruvan är en krävande miljö och det krävs kraft, i det här fallet stavas den kraften ”treaxlad Scania 590 V8 XT”.

Efter att Helen gjort en kontroll av hela fordonet och klickat i alla uppgifter i sin telefon är vi redo att dra på motorn och rulla iväg. Helen stannar strax utanför infarten och anropar arbetsledaren i sin walkie-talkie för att få godkänt att åka ner i gruvan. Arbetsledaren ger tummen upp, dörren öppnas och vi möts direkt av ett dammoln i gruvgången.

– Det är lite dålig sikt här i början, konstaterar Helen, samtidigt som scanian långsamt rullar genom porten.

Molnen av grusdamm lägger sig snart, med det är påfallande fuktigt och torkarbladen får gå på lite då och då. Ganska snart kommer ett mötande fordon. Det är trångt om utrymme och därför finns det ett stort antal parkeringsfickor för att möjliggöra möten. Helen gör en smidig manöver och släpper förbi det mötande fordonet. Eftersom vägarna är långa, trånga och det är en hel del fordon som rör sig här så rapporterar föraren löpande till arbetsledaren för att andra fordon ska kunna tajma passagerna och nyttja parkeringsfickorna i rätt tid.

– Det fungerar oftast bra, men ibland kan man få backa lite. För några år sedan pratade man om att det var minst 15 mil väg här under jord. Jag skulle gissa att det är omkring 20 nu, minst, säger Helen.

Fordonen och maskinerna som körs i gruvan har kort livslängd, omkring tre år i snitt, vilket betyder att det alltid finns några som är rätt nya. Just den här scanian är en av dessa och Helén försöker hitta rätt i finjusteringen av några inställningar samtidigt som fordonet sakta rör sig framåt.

De treaxliga lastfordonen som används av Långdahls i Garpenbergsgruvan lastar omkring 30 ton, de fyraxliga 40 ton och de femaxliga 50 ton. Enkelt att komma ihåg. Nu på nervägen är fordonet olastat, men maxhastigheten är aldrig mer än 30 kilometer, på vissa ställen 20 eller gångfart på platser där folk rör sig regelbundet.

– Nu är vi nere på 620 meter, säger Helen efter en stund. Vi börjar komma ner till civilisationen. Snart ska vi åka rakt över till den gamla delen av gruvan. Den är lite mindre och det är länge sedan man bröt upp den delen så det ser lite äldre ut, nästan spöklikt.

Helen Karlborg körde lastbil på heltid i gruvan från 2003 och fram till 2020, som anställd på de bolag som skött logistiken i gruvan på uppdrag av Boliden. Numera arbetar hon med HMS-frågor (hälsa, miljö och säkerhet) och som tf. produktions- och personalansvarig.

­– Jag var enda tjejen på det förra företaget. Det fanns några som jobbade på Boliden då också, men idag är vi betydligt fler tjejer.

– Vi har en matsal därinne förresten, och nu passerar vi också krossen på 700-metersnivån. Men snart kommer det att börja gå uppåt igen när vi kommer in i den södra delen av gruvan.

Att köra ner till 700-metersnivån från marknivå tar omkring 12 minuter utan avbrott. Det är omöjligt att orientera sig för den som inte har tillbringat många arbetsdagar här, men också en utmaning för den som är van. Förarna har tillgång till kartor som hjälp, och vissa platser har fått egna namn och skyltar av dem som arbetar i gruvan. Exempelvis ”London”, en plats där det brukar vara dammigt och dålig sikt som i en Londondimma.

– Men det är inte alltid så lätt att hitta ändå. Det är bara att nöta och nöta, speciellt som ny. Man kan tänka sig att allt ser likadant ut, men vi lär oss också att hitta smådetaljer som skiljer ställena åt. Det är också uppmärkt med nivåer.

Det brantar på ordentligt på sina håll och här är det låsta växlar som gäller. På mer plana platser går det däremot att använda automaten. Utmaningarna är flera här nere: att åka rätt väg, styra rätt i de tajta passagerna och kurvorna och att hantera de bitvis hala vägarna.

”Uppe” på minus 530 meter passerar vi en av gruvans två verkstäder. Här tar vi en paus och pratar lite med dem som tillbringar sina arbetsdagar här med att se till att maskineriet fungerar. En av dessa kollegor är Magnus.

– Att vara här är som att vara på en vanlig verkstad, den är likadant utrustad med travers, kontor och de prylar som behövs. Man tänker inte på att man är långt under jord. Fast vi har förstås inga fönster, säger han.

Verkstaden är bemannad sju dagar i veckan och arbetspassen för verkstadspersonalen börjar halv sex på morgonen och slutar kvart över tre-halv fyra. Skulle det vara något akut så kan folk komma hit närsomhelst på dygnet, men det är sällan det behövs enligt Magnus.

– Vi har så pass mycket reservfordon så det ska räcka att jobba dagtid.

Det finns plats för minst sju fordon samtidigt i verkstaden, i olika storlekar och kategorier. Här sker inte bara akuta reparationer utan också all förebyggande service, med något enstaka undantag. Det finns också ett ordentligt lager med reservdelar, däck går extra hårt åt på grund av det stora slitaget som de vassa stenarna i körbanan ger.

Efter besöket på verkstaden bär det av ner igen mot 698-nivån där lastbilen lastas med krossat berg. Med trettio ton på flaket och nästan konstant uppförsbacke går det inte att hålla samma fart som på nervägen, trots den kraftiga V8-motorn. Det går uppåt, uppåt, uppåt och efter knappt 20 minuter är vi återigen vid infarten på marknivå. Törsten är påtaglig och Helen kommer att tänka på att det egentligen är hög tid för lunch också.

– Jag glömde faktiskt att ta med frukost. Men jag är så där att jag äter när jag är hungrig. Just nu har jag inte reflekterat över att jag inte ätit sedan igår.

Men innan det blir dags för mat återstår det sista momentet, att tippa flakets 30 ton med bergkross. Mineralerna som utvinns här är zink, bly, silver, koppar och guld. Men vi ser bara 30 ton sten som rasslar till när det faller från flaket och ner på marken. Mission accomplished!

Text: Mats Hellström & Annette Eilert
Foto: Annette Eilert

Artikeln är publicerad i Svensk Åkeritidning nr 4 2023. Läs gärna mer om Långdahlskoncernen här.