Om Sveriges Åkeriföretag vore en myndighet
KRÖNIKA AV HJULIA RÅBERTS. Rätt och riktigt. Det är vad man kan förvänta sig av yrkesfolk. Inom alla delar av arbetslivet finns det skickliga människor som det är lätt att imponeras av och som verkligen är bra på sina jobb. Vissa är så duktiga att man önskar man kunde klona dem. I alla fall som arbetsgivare.
Det finns en förväntan från vanligt folk att tjänster och varor vi köper inramas av ett regelverk och kompetens. I klartext innebär det att om vi uppsöker en tandläkare så har vi rimliga skäl att förvänta oss en kompetent tandläkare som inte använder amalgam eller slår en klubba i huvudet på oss för att bedöva. Det styrs av lagar och regler med tillsyn. Högst rimligt eftersom målet är att vi inte ska vara i sämre skick efter tandläkarbesöket. Trovärdigheten ligger i att företagen kontrolleras av en myndighet som bedriver tillsyn och att de som inte följer lagar och regler parkeras.
Inom åkerinäringen har vi samma principer, det vill säga det finns lagar och regler att följa. Vissa av dem är så komplicerade att det kräver ständigt uppdaterad kompetens av både förare och åkeriägare. Många åkerier utbildar sig själva och sin personal utöver vad lagen kräver för att det ska bli rätt.
Men, det finns alltid ett men.
De senaste 20 åren har godsmängderna ökat och mycket av handel och industrins ”just in time-logistik” hamnar på lastbilsflaken i någon del av försörjningskedjorna.
Det gör att antalet lastbilar på våra vägar ökar just för att allting i samhället ska fungera.
Under samma tid har kontrollerna av lastbilstrafiken på väg från rättsvårdande myndigheter sakta men säkert plockats ner och uteblir allt oftare. De som ska övervaka den tunga trafiken, med den specialistkompetens som krävs, blir allt färre.
Hur kan det bli så?
Vi får ofta höra att Polisen behövs på andra ställen. Det kan vara idrottsevenemang, festivaler, ungdomsgäng eller bortsprungna katter som prioriteras för de specialister som ska övervaka och göra tillsyn på yrkestrafiken. Det låter raljant, men hallå? Vad är det för ambitionsnivå vi ser?
Konsekvenserna av att tillsynen uteblir är att likna vid en hockeymatch där domaren uteblir.
Det är klart att alla spelare känner till reglerna inom hockey men utan domare så chansar allt fler för att ta några poäng.
Om Sveriges Åkeriföretag vore en myndighet och ansvarade för tillsynen av åkerinäringen (verkar som om vissa tror att det är så i dag) så skulle de ganska lätt kunna kartlägga, spana och göra tillslag där de största fuskarna finns och sedan arbeta igenom alla segment tills alla åkerier följer spelreglerna. Tyvärr får de inte det. Sveriges Åkeriföretag är ingen myndighet. De har dock mängder av kunskap om flöden och åkerier som behövs tittas närmare på, men tyvärr är de som sköter tillsynen inte mottagliga för sådan information. I stort sett alla spaningsuppslag som ges läggs ner. Åkerinäringen prioriteras helt enkelt bort. Gamla metoder lever vidare. Det sätts upp några få kontroller efter väg och där hoppas man att de fula fiskarna ska fastna. Lite väl naivt som huvudsaklig metod 2020.
Därför behöver yrkestrafiken en egen myndighet med bred och stor kompetens som får utöva sitt uppdrag – oavsett om det är fotbolls-VM eller festivaler.
Då kan det börja löna sig att göra rätt.
Är det för mycket begärt?
Hjulia Råberts - en krönikör med åsikter.
