Krokig väg till drömyrket

Andreas Håkansson fick en dramatisk start i livet. När hjärtljuden gick ner till kritiska nivåer blev det bråttom på förlossningsavdelningen på Eksjö-Nässjö Lasarett (nuvarande Höglandssjukhuset) i Eksjö. Inte blev det mindre dramatiskt när det visade sig att navelsträngen var virad kring halsen. Det kunde ha slutat betydligt värre, men det är den här situationen som både sjukvården och Andreas föräldrar misstänker är orsaken till att han varit nästan helt döv hela livet, en skada som upptäcktes när Andreas var omkring ett år gammal.

Vid den tiden hade Andreas redan fått sin introduktion i lastbilsvärlden för länge sedan.

– Jag var med i lastbilen ibland redan som nyfödd, när mamma kunde vara med. När jag blev ett år fick jag åka ”själv” med min pappa Bengt och min kusins pappa Ambjörn på några kortare körningar. När jag kom upp i skolåldern och det var lov åkte jag ofta med på längre körningar. Allra helst med Ambjörn som hade de längsta uppdragen då man fick sova i lastbilen, berättar Andreas.

– Det var det mest spännande!

Med den introduktionen i livet var det inte förvånande att Andreas Håkansson mycket tidigt kom fram till att han ville köra lastbil själv. Men får man göra det om man inte hör? Han frågade skolkuratorn som undersökte saken och kom med positivt besked – det får man!

En karriär som förare eller åkare kräver dock en utbildning, som i sig kräver godkända betyg i skolan. För Andreas, som till en början gick i en vanlig skola med hörande och hade tolk med sig på lektionerna, blev lektionerna en stor utmaning.

– Jag hade väldigt svårt att sitta still och svårt att läsa. Men så fick jag testa att gå på Vänerskolan i Vänersborg som är en skola för döva. Jag skulle gå där i två veckor och jag märkte snabbt att jag hängde med bättre. Samtidigt fick jag lära mig teckenspråk. Efter en del svåra funderingar bestämde mina föräldrar sig till slut för att jag skulle få flytta dit.

Andreas var 12 år gammal när han flyttade in hos en fosterfamilj i Vänersborg. Under helgerna åkte han hem till familjen i Eksjö. Skolan fungerade bra och när det var dags för gymnasiet blev det en ny flytt, till Örebro och fordonsgymnasiet på Tullängsskolan.

– Jag valde fordonsprogrammet eftersom jag drömt om det sedan jag var liten. Men det var kämpigt med läsningen då jag fortfarande inte var så bra på svenska språket. Jag försökte allt jag kunde för jag ville verkligen ta lastbilskort innan jag slutade skolan. Tyvärr sade min ena fordonsprogramslärare och även svenskläraren att min svenska inte räcker och att jag skulle behöva byta till fordonsprogrammet för personbil eller till jordbruksprogrammet på Kvinnerstagymnasiet utanför Örebro. Både jag och mina föräldrar var jätteledsna.

Det blev jordbruksprogrammet. På den tiden hade föräldrarna kor och grisar på gården, vilket förstås var passande. Efter gymnasiet flyttade Andreas hem till Eksjö och tog anställning på ett lantbruk. Det varade i ett och ett halvt år innan modet och viljan var tillbaka för ett nytt försök att förverkliga lastbilsdrömmen. Första försöket blev en nitlott, Nifsarpskolan i Eksjö ansåg sig inte kunna ta emot Andreas med hänvisning till tolksituationen och körövningarna. Pappa Bengt vände sig då till en bekant på Bills Trafikskola i Jönköping och berättade historien om Andreas utmaningar och bakslag.

– Där var jag hjärtligt välkommen! De sa direkt att det är klart att jag ska få möjlighet att lyckas ta lastbilskort.

En nytaggad Andreas Håkansson satsade stenhårt på teorin, och ute i lastbilen gick det som smort.

– Lärarna tyckte aldrig att det var något problem, trots att jag hade med tolk på körningarna.

Teoriprovet för C-behörighet blev däremot en utmaning. Där fick Andreas inte ha tolk och första försöket lyckades inte.

– Men andra gången klarade jag det. Uppkörningen fixade jag sedan direkt, liksom teoriprovet för CE-kort. Jag tror det beror mycket på det jag fått med mig från pappa och Ambjörn, att jag åkt med dem och lärt mig så mycket om hur man kör och lastar. Jag var bara nio när jag körde traktor och vagn för första gången.

Idag är Andreas Håkansson en erfaren lastbilsförare. Han har kört för Bengts Åkeri i Örebro, Sällvens Entreprenad och för pappa Bengts andra bolag Pershults Åkeri. Sin nuvarande bil, en Volvo FH500 flisbil, har han haft sedan 2019. Den kör Andreas nu för Bengts första bolag, Håkanssons Åkeri.

– Jag trivs allra bäst här. Det är friare och lättare att planera sin körning och det passar mig.

Andreas Håkansson har på senare år skött allt kring lastbilen och körningarna själv, även bokföringen. Det var också han som tog beslutet att gå över till att köra för LBC Logistik. Pappa Bengt har egentligen passerat pensionsåldern sedan länge och under året ska Andreas bli ny ägare av Pershults Åkeri. Bengt fortsätter i stället med verksamheten i Håkanssons Åkeri, som varit i gång sedan mitten av åttiotalet.

Utan hjälpmedel är Andreas Håkansson helt döv. Men med hörapparat kan han få till sig en del ljud. Genom den tekniska utvecklingen har arbetet kunnat bli lite lättare med tiden, tycker han.

– När jag började köra vid millennieskiftet fanns inte GPS och bildtelefonitjänsterna var inte så utvecklade. Men sms fanns i telefonerna, och kartbok förstås. Hade inte mobiltelefonerna kommit och sms-funktionen funnits så hade det varit ännu jobbigare. Det var ändå knepigt, för jag körde mycket virke, maskiner, spannmål och foder och bönderna var inte så bra på att messa, eller så hade de inte mobiltelefon. Jag fick ofta skicka meddelande till pappa så att han kunde ringa upp dem och sedan messa tillbaka till mig så jag visste vart jag skulle. Han gjorde ofta en karta innan jag åkte så att det skulle bli lättare att hitta. Vilken chef skulle lägga så mycket tid på sina anställda?

Idag, när en smartphone är var mans egendom, går det smidigare. Förutom sms använder Andreas en tjänst för bildtelefonitolkning i kommunikationen med sina kunder.

– Har man otur är det kö till tjänsten och även till kunden. Det här måste ju hinnas med vid rast, lastning och lossning eller vid snabba stopp längs vägen. Hörande kan ju köra och prata samtidigt, det kan inte jag.

– Men jag älskar mitt jobb och är van att ta mig fram i ett hörande samhälle. Det är mer ovant för mina kunder som oftast inte har träffat en döv lastbilschaufför förut.

De moderna fordonens felmeddelanden är också en hjälp som inte fanns förr. Det är svårare med släpen där hörseln fortfarande är viktig för att upptäcka fel. Ibland räcker hörapparaten till för att förstå var ett fel sitter, ibland inte. Även om han upplever att jobbsituationen blivit lättare med tiden tycker Andreas att det går att göra lite mer för att underlätta för hörselskadade. På hans egen önskelista står en större skärm till bildtelefonen.

– Jag har två gånger ansökt om stöd till en bildtelefon i hytten hos Försäkringskassan, men fått avslag båda gångerna. Trots att jag aldrig utnyttjat något lönestöd, exempelvis. De tycker att det går bra att messa sig fram med kunderna.

Andreas Håkansson är sedan många år tillbaka rotad i Örebro med sin fru och sina tre barn som alla är hörande. Sönerna har ännu inte visat något lastbilsintresse, men det har dottern som är äldst av syskonen.

– Hon började på fordonsprogrammet i höstas och vill bli lastbilschaufför. Mina söner åker gärna med i bilen, men inte mer än så. De drömmer i stället om att bli innebandy- och hockeyproffs. Men vem vet vad som sker i framtiden?

Med tre barn i yngre tonåren går förstås en stor del av fritiden åt till deras aktiviteter. När Andreas får egen ledig tid är det lastbilen och företaget som gäller. Tvätta bilen, fixa och laga, eller ordna med bokföringen.

– Men jag pimpar och köper inte så mycket extra till bilen. Jag vill mest ha ordning och reda och att allt ska vara helt, då trivs jag som bäst. Sedan spelar jag en del padel också, det är viktigt att röra på sig när man inte sitter i hytten.
 

Artikeln är tidigare publicerad i magasinet Svensk Åkeritidning nr 1 2024.

Text: Mats Hellström
Foto: Pavel Koubek

Om Andreas Håkansson
Ålder: 47 år
Bor: Örebro. Uppvuxen på en gård utanför Eksjö.
Familj: Frun Eva, en dotter på 17 år och två sönder på 15 resp. 12 år. Föräldrarna bor kvar i Eksjö.
Yrkesbakgrund: Gick ut jordbruksprogrammet på Kvinnerstaskolan i Örebro och tog lastbilskort C+CE ett par år senare via Bills Trafikskola i Jönköping. Har därefter jobbat som lastbilsförare för Bengts Åkeri och Sällvens, samt för familjeföretagen Håkanssons Åkeri och Pershults Åkeri. Tar inom kort över som ägare till Pershults Åkeri.
Transportuppdrag: Mest flis och bränsleflis under vintern, och under sommarhalvåret även virke, massa, pappersbalar, träskivor och lite annat.
Gör på fritiden: Fixar med lastbilen och spelar padel, eller engagerar sig i barnens aktiviteter. Som barn var Andreas mycket intresserad av tåg: ”Jag skulle nog ha kunnat arbeta som lokförare, men när jag fick veta att man måste vara hörande för det så dog den drömmen”.

​​​​​​​